Sommarauktionen, del 3 av 3

Dogde Kingsway Custom 1954[BVK-Notiser Nr 61, December 2015]

Ska jag vara med på Fuldan?

Jag går och sätter mig i en nött tvåsitssoffa som står bland bohaget söder om skomakaregubbens stuga.

Runt om mig sitter kvinnfolk i blommig bomull. Termosar och rosenprydda kaffekoppar, kaffegrädde och socker i återvunna gurkoch syltburkar. Innan jag bestämmer mig för att gå med i budgivningen om Fuldan måste jag gå igenom mina bildrömmar. Det här är allvarliga saker, som all seriös lek.

Så jag sätter mig i tvåsitssoffan, känner en spiralfjäder som lossat ur sitt fäste, och börjar göra upp med mig själv.

Det började med broschyrer

Det är Sniffen och Snusmumriken inom mig som ska slåss. Sniff vill ha. Ha och äga. Mumriken nöjer sig med att se och uppleva, njuta utan att äga, känna oberoendet av tingen men ändå glädjas åt dem.

Det började – ja, just det där med Fulda och alla andra fordon det började hemma i mitt lilla pojkrum tillsammans med Lennart när broschyrsamlandet kom igång på allvar. Vi skrev efter bilbroschyrer. Renaultbroschyrer från Fredlunds, Fiatbroschyrer från Svenska Fiat, Borgwardsbroschyrer från Wulf & Co … Broschyrsamlandet gick bra, och antalet broschyrer växte snabbt.

Vi beundrade Renault CV4. Den hade bra värme. Vi var fixerade vid bilar som hade bra värme. Bilar skulle ha bra värme. En bil skulle tåla allt, inte bara vara geografins och distansens härskare utan också klimatets. Den skulle kunna föra en vartsomhelst, närsomhelst under vilka förhållanden som helst.

Men ibland var man lite kluven. Det hände att man kunde beundra en sportbil som definitivt inte hade bra värme. Jag minns en Triumf TR2 med sina förföriskt nedskurna dörrsidor. Den var svart med röd skinnklädsel. Vi såg den hos en bilhandlare i Sölvesborg när vi var med mina föräldrar som gick i bilbytartankar. Vi njöt av den korta växelspaken och när försäljningspersonalen var på betryggande avstånd provsatt vi den och simulerade tåoch hälmanöver med dubbeltrampning.

Vi njöt av varvräknaren. Vi hade för länge sedan växt ifrån det stadium när man lutade sig in i en bil, kollade hastighetsmätarens högsta siffra och noterade den som toppfart. Det var varvräknaren som betydde något.

Men hemma i mitt lilla rum där det magiska gröna ögat på radion spred sitt vänliga sken och Radio Luxemburg kom in fint på 208 meter, rullbandspelaren stod beredd att spela in nya låtar hemma var det Renault CV4, Saab 92, PV444… och Fulda som betydde något.

En Triumph TR2 låg så långt bort, verkade så ouppnåelig att en slags spärr slog till i våra huvuden. Drömmarna måste hållas på ett realistiskt plan, annars blev det bara kusligt. Fulda var bra. Så billig att man borde kunna få råd med den.

”Agrippa” – Bilbibeln

Vi slog upp den i pärmen. Alla bilbroschyrer förvarade vi i en stor pärm, en stor kraftig registerpärm med rygg i plåt och kraftiga metallskoningar i alla hörn. “Agrippa” stod det på pärmen i reliefbokstäver som präglats i den kraftiga pappen. “Agrippa” var vår bilbibel, redigerad efter vår egen smak och våra egna behov. Här slog Lennart och jag upp bilarna som vi ville ha.

En Skoda, en Minor, en IFA, en Austin. En Lloyd hade inte en chans att komma in i ”Agrippa”. Men Fulda, Fulda fanns där.

Allt talar för Fulda mobil:

  • Luftkyld Ilomotor, 200 cc, 9.5 hkr.
  • Låg bensinförbrukning, ca 3 mil på en liter.
  • Maxhastighet 75 km/tim.
  • 3 växlar fram, backväxel o. elektrisk start.
  • Lättmetallkaross. Vikt 360 kg.
  • Bäddplats för två personer.

Det var broschyrdata som kunde slukas kväll efter kväll. Ilo-motor, ja, den kände man till från mopeder och den var ett tänkbart alternativ för oss när vi själva nådde mopedåldern. Grabbarna, de äldre, sa att Ilo var juste. Ilo, Sachs och Vicky, möjligtvis DKW. Aldrig Puch. Puch var moppe non-grata i vårt lilla samhälle.

Nu skulle vi erövra världen

Men det var nog det där sista, bäddplats för två personer, som tilltalade oss mest. Man kunde ge sig i ut i världen med en Fulda, köra, köra, köra, sova, köra, köra, köra. Och i motsats till andra fåniga motorcykelbilar hade den en riktig ratt och en riktig dörr. Med en Fulda kunde världen erövras, trodde vi.

4400 kronor, fritt Stockholm, kostade den enligt vår notering i “Agrippa”.

Stora amerikanska bilar fascinerade oss ibland. De var svåra att skaffa broschyrer till, men ett och annat tidningsurklipp kunde man få tag i. Ett från en populärteknisk tidsskrift, en förförisk färgbild som presenterade modell 50 hade sin givna plats i “Agrippa”.

”Det här kallas också sportvagn. Enligt fabriken heter den nämligen Dodge Kingsway V8 Custom Sports Sedan. Visserligen har den liksom BMW här intill en V8:a men där slutar faktiskt likheten med en sportvagn. Fartresurserna är förstås i sportvagnsklass, men hur är det med väghållningen?” stod det i bildtexten. OK, väghållningen var viktig, det var Lennart och jag eniga om. Vi såg gärna att bilar hade de Dionbakaxel.

Individuell hjulupphängning var ett begrepp som vi höll heligt. Men det var inte alltid så lätt att vara analytisk. Inte när man träffade på en bil som hette Dodge Kingsway V8 Custom Sports Sedan. Att få säga det. ”Dodge Kingsway V8 Custom Sports Sedan”.

Jag gick omkring och sa det ibland. Bara sa det för att njuta av orden och känna den verbal-orala vällust som de gav mig. Jag sa det på skolgården, i klassrummet innan lektionerna började, jag sa det vid middagsbordet. Jag sa det när jag hade lagt mig. Bara sa det. ”Dogde Kingsway V8 Custom Sports Sedan”.

Fritt Stockholm var en formulering som vi inte begrep riktigt, men skulle det bära till köp så måste det rimligtvis betyda en positiv överraskning kanske att de som bodde i Stockholm skulle få den billigare. Fritt ja, det verkade bra på något sätt.

De verkliga drömbilarna

Den här bildtexten är ett av de få ställen där jag har träffat på en Dodge Kingsway V8 Custom Sports Sedan. Den hade Plymouthfenor, inte såna där rakskurna Dodge-fenor. Men på bilden i tidningen ser man tydligt att det står “Dodge” i krom på motorhuven. Mystik. Och jag har låtit det förbliva mystik genom åren. Det var namnen på amerikanska bilar som fascinerade mest.

Drömbilar som verkligen var drömbilar, alla de stora visionära, turbindrivna, radarstyrda, fenförsedda, futuristiska, elektronhjärneförsedda framtidsbilar som man kunde läsa om i populärtekniska tidsskrifter berörde oss inte. Visst läste vi om dem, visst fascinerades vi av bilar som Cadillac El Camino, Le Sabre, Firebird, Ford Mystere, Oldsmobile Golden Rocket och alla de andra experimentbilarna som de stora bilfabrikerna i Detroit ville kittla allmänhetens redan upphetsade bilintresse med under 1950-talets första skälvande år.

Men vi tog dem inte på allvar. Bilar som försökte se ut som Läderlappsbilen i verkligheten kunde man bara inte ta på allvar. Och resonemangen om att bilar skulle styras av “elektronhjärnor” ville vi inte veta av. Vad skulle det vara för kul med bilar som man inte fick köra? Bilar som skötte sig själva? Bilar som skötte sig själva hade inget i “Agrippa” att göra. Bilar som såg ut som Läderlappsbilen hade inget i verkligheten att göra.

Nej, det syntes på alla dröm- och experimentbilar att de inte var avsedda för verkligheten. Jag tror att vi som var pojkar i slutet av 40- och början av 50-talet avslöjade dem obönhörligt och omedelbart. De skulle aldrig bli verklighet.

Däremot tror jag många av de vuxna människorna omkring oss köpte framtidsmyten med krom och plexiglas. Men de hade förstås inte läst Läderlappen. Då hade de förmodligen vunnit några nyttiga insikter innan de drog iväg och planerade bilsamhället för en framtid som aldrig skulle komma att bli så kromglittrande och polerad som man trodde då, i femtiotalets extatiska tekniktro.

Gigantisk bilskrot

Det finns ett monument över den här intensiva expansionsepoken i svensk bilhistoria. Den tid då den lille mannen köpte bil och drömde om att bli en stor man. Monumentet ligger i Eda, i Värmland, just där Sverige ligger mycket nära Norge, Där finns en gigantisk bilskrot med tusentals bilvrak från 1950-talet. En dag för några år sedan, under min semester, när jag inte hade något speciellt att göra åkte jag dit. Det var en vallfärd för att njuta av vrak.

Att se på vrak är något helt annat än att gå på ett bilmuseum med renoverade bilar. Jag förnimmer Eda-känslan igen när jag ser på Fuldan bakom logen.

I Eda finns en skönhet i förfallet som ingen bilrenoverare i världen kan åstadkomma. Tusentals bilar, de flesta för alltid oförmögna att rulla en meter till. Vägmätare som stannat för gott. Fastrostade kolvar i skrovliga cylinderlopp, förmultnade tändstiftskablar. Soffdynornas spiralfjädrar har för länge sedan, likt maskrosor, sökt friheten genom att spränga hål på gamla fina kvalitetstyger. Som sökte sig fjäderns metall mot ljuset.

Det regnade lite smått, ett ljumt sommarregn, när jag strövade omkring bland bilarna där i Värmlandsskogen. Det var bra att det regnade. Det ska regna, tycker jag, när man strövar på en kyrkogård där så många av vårdarna hyser slumrande minnen. Som Konsumbussen där borta i skogsbrynet, fortfarande grön som livskvaliteten själv, men från en epok då Konsum var Konsum och återbäringen kontanta pengar vid årets slut. En sådan Konsumbuss rullade förmodligen, en gång längs dammiga grusvägar, genom det sommarlandskap där jag nu sitter och funderar över en Fuldamobil. Jag kan se den, för min inre syn, på långt håll i hög fart med en tjock kvast av damm efter sig.

Jag minns den svalka man erfor när man satte en naken pojkfot på det kalla, glatta, metallgolvet därinne, hur det luktade kött och fläsk, och hur tanterna samlades med sina nötta läderkassar utanför för att vänta på sin tur. De gick alltid in en och en, tanterna. Som om de inte ville visa varandra vad de köpte, som om inköpen var en rituell förtroendefråga mellan dem och mannen med den vita vegamössan därinne i den blodiga metallblänkande butiken på hjul.

Långt besök

Jag gick i timmar på kyrkogården i Eda. Det var mest obetydliga, oansenliga bilar kvar, såna bilar som ingen egentligen bryr sig om att renovera. Många var dessutom långt bortom all renoveringshjälp. De flesta amerikanska bilar som skickats till skrot hade någon entusiastisk renoverare redan tagit hand om.

Kvar fanns Morris och Austin, Ford Zephyr och Standard Vanguard, Ford Popular och Ford Anglia. En Tatra hittade jag i ett snår. Några Moskovitch, av den där Opel Kadettmodellen som ryssarna snodde med sig med fabrik och allt vid Tysklands delning efter Andra Världskriget.

Jag trycker ner ett rostigt dörrhandtag på ett Moskovitchvrak och tittar in, nås i mitt inre av ett dimmigt minnesstråk och hör viskande vuxenröster som berättar utan att barnet vid sidan ska höra.

Ja, hon föll ur tösen…
 Slog huvudet i gatan…
 Vem vet om hon blir riktig mer?…
 När hände det?
 Jaså?
 Vem vet om inte han hade festat innan också…
 Hyenorna om olyckan, sensationslystnad och småskurenhet, skvaller och förtal, obändig självbelåtenhet – det var iallafall inte jag som ställde till det så dant för mig eller mina barn…

Minnesstråket glider bort, och jag känner att jag måste åka till Eda igen, kanske trycka ned ett annat rostigt dörrhandtag och ta fatt i en ny bild som jag trott varit förlorad för alltid eller rättare: som jag inte varit medveten om att den lagrats någonstans i minnets dunkel. Många människor kan frammana minnen med hjälp av dofter, jag får hjälp av gamla bilar.

Det blir inte jag…

En flyktig replik för mig från Eda tillbaka till auktionen där jag sitter i skomakaregubbens gamla tvåsitssoffa. ”Jaaa, han sluta väl att köra med den när han skaffa EPA:n antar jag…”. Två män talar om Fuldan. Flera samlas omkring den. Det är inte bara jag som funderar på att bjuda. Skönt.

Och plötsligt vet jag. Någon som kommer att köpa Fuldan, men det blir inte jag. Det gläder mig. Jag skulle iallafall aldrig renoverat den. Man kan inte renovera en dröm. Min Fulda ska få stå kvar där den hör hemma, i “Agrippa”, i Minnenas Bilslong. Det vet jag nu.

Jag sitter kvar i tvåstitssoffan och hör hur Fuldan blir dyrare och dyrare därnere på ängen. Där finns ett helt knippe entusiaster som bjuder över varandra i ett svårt fall av auktionsyra. Vid två och åtta stannar buden.

Jag sitter kvar i soffan tills Loffe kommer till den och vill ha ett bud. Jag bjuder femton kronor, ingen bjuder över den, och Loffe klubbar affären.

”Bort den, och ingenting mera”, säger Loffe. Och då var auktionen slut.

Bilfreaket i Hoby, Lasse Nilsson

Artikeln har tidigare varit publicerad i BVK-Notiser Nr 61, December 2015.